Nedanstående är en recension av Werner Jeanronds Theological Hermeneutics: Development and Significance, vilken jag författade som en del i en masterkurs i religionsvetenskap. Jeanronds bok är ett exempel på teologi influerad av kontinental filosofi och skiljer sig därmed ifrån traditionella behandlingar av kristen troslära på några centrala punkter:

(1)Framställningen har en filosofiskt snarare än teologisk utgångspunkt, d.v.s. en filosofisk metod tillämpas vid uttolkningen av den kristna tron.

(2)Framställningen är influerad av existentialistiska och socialkritiska strömningar.

(3)Framställningen har som syfte att göra en nytolkning av den kristna tron och inte att erbjuda en systematisk framställning av något redan givet.

Med detta sagt är boken satt i sitt ideologiska sammanhang och förhoppningsvis kan min recension av densamma vara en ingång till denna form av teologi för oinvigda skeptiker.

Jeanrond inleder med att fastslå att teologin till sin verksamhet är hermeneutisk. Den fråga han därefter primärt söker ett svar på är vilken sorts hermeneutik som är passande för just den teologiska verksamheten. I sin undersökning anlägger han ett historiskt perspektiv där olika hermeneutiska inriktningar bland teologer från antiken fram till upplysningen presenteras. Upplysningen utgör här en kritisk vändning eftersom det andra viktiga temat i Jeanronds framställning där introduceras på allvar; nämligen förhållandet mellan sekulär och teologisk etik. Spänningen mellan dessa båda tolkningstraditioner har förvisso redan förebådats vid presentationen av de teologiska traditioner som företräddes vid de antika lärosätena Antiokia och Alexandria. Dock är det Schleiermacher som, menar Jeanrond, på allvar tar upp förhållandet mellan en partikulär och kristen hermeneutik å ena sidan och en allmänenlig hermeneutik å andra sidan. Härefter följer en presentation av den kontinentala filosofin, framför allt såsom den utarbetats av Heidegger och varit föremål för reception hos Bultmann och dennes lärjungar. I det sista kapitlet erbjuder Jeanrond en uttalad presentation av vad han anser ett riktigt förhållande mellan hermeneutik och teologi bör vara. Dessförinnan har han i två, något märkligt placerade, kapitel presenterat sin hermeneutiska verktygslåda och de olika nivåerna av analys som där finns att tillgå.

En del av den metod Jeanrond använt sig av är avgjort idéhistorisk; ibland rent begreppshistorisk, som då han utreder betydelsen av Schleiermachers bruk av ”divination” (sid. 47), vilket denne omtalat som en del av en hermeneutisk processe. Vidare så utvärderas de olika riktningarna kontinuerligt utifrån Jeanronds egen hermeneutiska metodologi, såsom han presenterar den i kapitlen 4 och i synnerhet 5. Således möts vi ofta av omdömen som ”not […] a satisfactory proposal for critical interpretation” (e.g. sid. 152). Då just med hänsyftning till de av Jeanrond föreslagna kriterierna för en sådan teori. I övriga stycken är det en genomgående frånvaro av begreppslig analys, analytisk skärpa och formella slutledningar som tydligast präglar framställningen. Möjligen förklaras detta av att författaren är skolad i den kontinentala traditionen som sällan vinnlägger sig om otvetydighet och formell disposition. Den analytiska språkfilosofin liksom neurolingvistik och psykologisk språkforskning omnämns överhuvudtaget inte.

Det är tydligt att Jeanrond tagit djupt intryck av postmoderna tänkare och skolbildningar, vilka han stundom till och med anser befryndade med Augustinus (sid. 100-101). Schleiermacher å sin sida är den hörnsten mot vilken samtida teologisk hermeneutik prövas. Jeanrond är således själv utpräglat protestantisk i sitt val av intellektuella förebilder och det är i huvudsak bara teologiska företrädare för denna form av kristendom som han träder in i en dialog med. Luther själv tillskrivs för övrigt bravaden att ha gjort en kristen livsform möjlig för sin samtid genom sin hermeneutiska/teologiska upptäckt av Christum treiben (sid. 171).

Vad Jeanrond slutligen bestämmer som teologins uppgift är att tjäna kristna trosgemenskaper med att förtydliga frågeställningar och erbjuda kritiska och konstruktiva modeller för hur de kan kommunicera sin tro med varandra och med sin omgivning (sid. 166). Som ett hinder för detta bidrag ser Jeanrond framförallt två faktorer. Den första är den klerikala och formalistiska traditionalismen, vilken enlig Jeanrond inte kan kommunicera utan uppträder monolitiskt och statiskt (sid. 172-174). Det andra hindret är en inomteologisk hermeneutik som inte står i förbindelse med en allmän hermeneutik och därmed förlorar förmågan att kommunicera till sin samtid (sid. 181).

Författarens uppfattning att teologins främsta uppgift är att kommunicera i och med sin samtid genom en kritisk och öppen hermeneutik synes mig vara långt ifrån realiserat i själva boken. Somligt framstår konfessionellt; exempelvis den lutherska definitionen av kristendom (sid. 177) och det protestantiska avfärdandet av klerikalism (sid. 172-174). Att samtidsmänniskan överhuvudtaget skulle uppfatta en hermeneutik teologi som relevant och intressant framför en dogmatisk teologi är långt ifrån självklart. Snarast verkar religionssociologisk data peka i motsatt riktning, nämligen emot en flykt ifrån intellektualiserade religionsyttringar och till dogmatiskt eller fideisriskt inriktade sammanslutningar. Något direkt skäl till att anta Jeanronds problemformulering föreligger således inte. Vidare ställer jag mig frågande inför vissa antaganden om verklighetens beskaffenhet vilka presenteras på ett okritiskt sätt. I synnerhet gäller detta höggradigt kontroversiella språkfilosofiska grundantaganden som presenteras helt utan diskussion av substantiell kritik. Heidegger, för att ta det mest tongivande namnet i Jeanronds bok, är en synnerligen kontroversiell tänkare vars filosofi inte är allmänt accepterad ens inom den kontinentala skolan, där han ändå anses ha varit en av de mest tongivande filosoferna under 1900-talet. Detta gäller i än högre grad utanför denna tradition där han av flera centrala samtida filosofer varken räknats som filosof eller ens tänkare. Den etiska medvetenhet som Jeanrond annars ålägger som en plikt för var tolk vore kanske också på sin plats att erinra sig om, just när det gäller Heidegger. En sådan reflexion lyser dock med sin frånvaro, likt så mycket annan eftertanke jag hade väntat mig av någon som ämnar gå i dialog med en kritisk samtid.

andra bloggares åsikter om theological hermeneutics, W. Jeanrond, teologi, religionsvetenskap, hermenutik.

Under en masterkurs i religionsvetenskap fick jag som uppgift att skriva kritiska PM om bidragen i antologisamlingen Tro, vetande, mystik: svensk religionsfilosofi 1900-1999. För den som är intresserad av svensk religionsfilosofi under 1900-talet eller boken som sådan postar jag här ett av dessa PM som behandlar tre av bidragen i antologin. Texten kanske fordrar en viss bekantskap med de filosofiska frågeställningarna men mitt PM är hållet på en allmän nivå så förhoppningsvis kan det läsas och uppskattas utan några större kunskaper i filosofi. Tematiken i samtliga bidrag i antologin som berörs nedan är det religiösa språkets funktion.

I
Hans Hof vill undersöka om det religiösa språket, såsom det föreligger hos mystikerna, innehåller meningsfulla satser om begreppet Gud. Hof använder sig av en mjukare definition av “meningsfull” än den som traditionellt föreligger inom analytisk filosofi. Han kallar dessa satser för “koherent meningsfulla”, med vilket han vill förstå en stats som står i ett logiskt förhållande till det meningsfullhetskriterium som uppställts inom analytisk tradition. Frågeställningen kommer sig därav att det allmänt anses råda en konflikt mellan det religiösa språket och meningsfulla satser. Motsatsen består däri att analytiska satser skall vara föremål för intersubjektivitet och verifiering medan religiösa utsagor svårligen går att underkasta dessa krav. För att komma till rätta med detta upplevda motsatsförhållande föreslår Hof att vi skall analysera det religiösa språket, som vi möter det hos mystikerna, i operationella termer. Deras utsagor om sina upplevelser skall alltså förstås analogt med en termometer, en våg eller något annat mätinstrument.. Hof vill härvid inte ta ställning till riktigheten i de religiösa utsagorna utan enbart erbjuda en semantisk interpretationsmodell inom vars ram vi kan tolka den logiska strukturen hos detta språk. Hof går sedan vidare och försöker interpretera betydelsen av “outsägbarhhet”, då inte som begrepp utan som grundläggande förhållande. Frågan är alltså om något som sägs vara outsägbart ändå kan utsäga något enligt kriteriet som angivit inledningsvis. Han isolerar därefter tre grundbetydelser vilka han menar är logiskt semantiskt hållbara:

1) Språket är analogt till det analytiska språket såtillvida att utsagorna anger riktning utan precision.
Kanske i likhet med påståendet “Malmö ligger västerut”?
2) Språket är otillräckligt för att icke utan självmotsägelse uttrycka upplevelsen. Upplevelsen har så att säga en icke logiskt greppbar natur men är likväl en upplevelse.
3) Det religiösa språket försöker försätta lyssnaren i en viss sinnesstämning som gör dem mottagliga för sådana upplevelser. Hof kallar dessa satser för “evokativa” emedan de är tänka att bringa åhöraren i en viss författning.

Vi bör dock ställa oss frågande till Hofs användning av begreppet “operationella” utsagor. Vad Hof vill göra sannolikt genom att introducera detta begrepp är att det religiösa språket relaterar till något annat än just själva upplevelsen. Upplevelsen blir kvicksilvret i barometern och genom att förstå upplevelsen så blir också utsagor om densamma begripliga. I vart fall är det så Hof tänker sig saken. Problemet är dock att operationella utsagor för att vara just operationella måste stå i en bestämbar relation till ett objekt. Man skulle även kunna kalla dessa utsagor för representationella emedan det är just den funktion de fyller. Kvicksilvrets volym i glascylindern under ett vist atmosfäriskt tryck står i en bestämbar relation till den energinivå vi kallar värme. Att tala om gradantal är alltså en operationell beskrivning av ett tillstånd som står i en bestämd relation till mätinstrumentet. Denna relation måste dock först experimentellt fastställas och valideras. Något sådant kan knappast sägas om den mystiska upplevelsens relation till Gud. Detta medger dock Hof (sid. 232) varför valet att använda en operationell modell är synnerligen förbryllande. För hur skall vi förstå denna operationella egenskap i det mystiska erfarenheten om vi tömmer begreppet “operationell” på dess innebörd. Kanske skall vi förstå Hofs ansats enligt 1 och 2 ovan? Han anger alltså en riktning i vilken vi kan tänka och gör så med en evokativa ansats. Ett sådant förfarande är dock alltför cirkulärt för min smak.

II
Lyttkens intresserar sig för en sociolingvistisk utveckling som han uppfattar som oönskad och utarmande. Enligt Lyttkens har bortträngning av det religiösa språket från det offentliga rummet bidragit till att en väsentlig mänsklig erfarenhetsdimension blivit språklös. Han menar också att det religiösa språket erbjudit ett gemensamt språk och att den språkliga differentieringen nu alienerar människor ifrån varandra. Detta senare gäller då förhållandet mellan kyrkan och teologin där teologernas språk inte når ut till kyrkfolket utan blir en inom-akademisk angelägenhet.
Att det verkligen förhåller sig på detta sätt är ju ett empiriskt påstående och förvisso är det utan tvivel så att traditionella religiösa metaforer och språkliga vändningar stadigt tappat mark. Lyttkens pekar också på behovet av forskning i vad som istället tagit dess plats. Till skillnad från Lyttkens ser jag dock inte denna förändringsprocess som ett problem, utan som en naturlig rörelse bort från ett förmodernt och förvetenskapligt enhetssamhälle. Inte heller delar jag hans förmodan att själva processen innebär en utarmning av de språkliga möjligheterna att uttrycka tillvarons existentiella dimensioner. Min förmodan är att vad som tidigare varit monopoliserat av religiöst språkbruk idag blivit demokratiserat, såtillvida att populära kulturyttringar i form av musik och bildspråk används efter personliga preferenser. För att illustrera kan vi se till de bilder som idag pryder tidningarnas dödsannonser. Vad som tidigare var idel svarta kors är nu en mångfald av symboler vilka illustrerar den avlidnes passion eller livsfilosofi. Personen reduceras alltså inte längre till en opersonlig manifestation av ett kosmiskt skeende utan lyfts fram just som individ i trots mot dödens opersonlighet. En annan observation i linje med denna är att sången “I did it my way” blir alltmer populär som begravningssång. Kanske med tiden tränger ut “Härlig är jorden” som dödens signaturmelodi? Men är detta ett tecken på tidens andefattigdom som Lyttkens menar? En sådan förmodan syns mig förmäten. Människor uttrycker sig förvisso med andra och för kyrkan främmande medel, men det innebär ju inte att deras tankar är mindre djupa eller att deras symboler är mindre laddade. Min egen erfarenhet säger mig precis tvärt om, att sekulariserade riter kan upplevas mer meningsfulla just därför att de ger uttryck för föreställningar och sentiment vilka jag delar och saknar referenser till en metafysik som jag ställer mig avvisande inför. Om jag inte är ensam om att uppleva saken så är Lyttkens förmodan i vart fall till en del empiriskt vederlagd.

III
Eberhard bidrar med en artikel i vilken han diskuterar realism och antirealism i religionsfilosofisk kontext. Han problematiserar de båda positionerna genom att påvisa att de båda filosofiska idéerna befinner sig på ett kontinuum där de utgör varandras antiteser. Vidare kan den ontologiska realismen/antirealismen på olika sätt kombineras med en kunskapsteoretisk realism/antirealism och uppsättningen möjliga positioner ökar därmed exponentiellt. Vad Eberhard vill visa är att man i denna fråga inte ställs inför ett antingen eller utan lika väl kan röra sig med ett både ock. Man behöver således inte måla in sig i det realistiska hörnet och bli bokstavstroende fanatiker eller i det antirealistiska hörnet och avfärda alla anspråk på sanning i ett omfamnande av total konstruktivism.
Eberhard själv vill försvara en mellanposition som både tar hänsyn till de tunga invändningar som finns mot realismen och de likaledes tunga invändningar som finns mot antirealismen. Han menar att det förvisso finns en yttre verklighet, ett WNTOS, men att vår kunskap om detta är vara inte är fullständigt eller ens direkt. Våra föreställningar om verkligheten befinner sig ständigt i en dialektisk prövning gentemot vår egen erfarenhet. Enbart de föreställningar som inte går emot denna erfarenhetsprövning kan betraktas som rimliga och bibehållas. Eberhard menar att det förhåller sig på samma sätt med de religiösa åskådningar vi hyser, så att även dessa måste utsättas för prövning av vår samlade livserfarenhet.
Dock finner jag Eberhards handhavande av just den religiösa erfarenheten valhänt då han tänker sig att enbart den existentiella hållbarheten skall prövas. I den mån existentiella åskådningar också innefattar försanthållanden måste väl rimligen även dessa prövas mot vår erfarenhet. I vart fall är det så jag tänker mig att saken förhåller sig.

Andra bloggares åsikter om religion, teologi, språkfilosofi, religionsfilosofi

Påven har skickat telegram till Japans biskopskollegium och meddelat de rättrogna att ha minsann tänker på de drabbade och alla hjälparbetare. Denna nyhet låter han meddela via ett pressmeddelande. Benedictus låter också hälsa att han ämnar nämna Japan i sina böner. Hans helighet ämnar särskilt be för de döda och sörjande. Visserligen är det skönt att höra att någon tänker på en i svåra stunder och telegrammet är säkert skickat i all välmening. Kristi ställföreträdare på jorden får dock ursäkta en tvivlare men nog låter det där telegrammet han skickade aningen förmätet?

För det första är större delen av Japans befolkning inte troende i någon egentlig mening, med 64% bekännande ateister. Därtill är katolicism en av de minsta religionerna i landet. Mitt under en av de största nationella katastroferna i modern tid så skickar en skinntorr gubbe från Europa, själv upp till halsen neddragen i pedofilskandaler, och med anspråk på att vara Guds ställföreträdare på jorden, en hälsning om att han tänker be för de döda och sörjande. Det känns inte som om det var detta de drabbade Japanerna suttit och väntat på. Lite angelägnare hade det varit om han utlyst en insamling för att hjälpa de nödställda eller kanske ännu hellre utverkat ett par mirakel till katastrofoffrens favör? Jag tänker att han kanske kunde be gud att ställa in efterskalven för att undvika vidare förödelse eller uppväcka några av döda för att ge några olyckliga livsglädjen åter. Dock verkar den helige fadern inte villig att gräva i sin kyrkas djupa fickor eller utnyttja sin privilegierade direktlänk till universums herre. Jag antar att japanerna trots allt kan känna en viss tacksamhet över att påven inte föreslog dem människooffer för att avvärja vidare katastrofer. Det är ju annars en praktik med biblisk precedens (2 Sam 21:1ff) och några andretroende av annan valör tillgrep ju människooffer efter det kraftiga jordskalvet i Chile 1960.

För dig som vill hjälpa Japan med annat än böner KLICKA HÄR.

Andra bloggares åsikter om religion, japan, påven, katoliker, chile, jordbävning, intressant

This is Derbyshire rapporterade i fredags om ett kristet par som nekats att bli fosterföräldrar, på grund av sin syn på homosexualitet. Paret Johns fick nyligen avslag på sin överklagan av beslutet men de ger inte upp utan planerar att få saken behandlad i parlamentet där de kräver en översyn av “the absurd human rights agenda, including the Human Rights Act“. På andra sidan kanalen, i grannlandet Frankrike, rapporterar Spiegel International om den grupp de “absurda mänskliga rättigheterna” är tänkta att skydda i detta fall, nämligen barnen. Den franska hjälporganisationen La Refuge tar dagligen emot samtal av barn som förskjutits av sina föräldrar på grund av sin sexualitet och därmed tvingats ut på gatan som hemlösa. Sedan organisation drog igång sitt arbete 2003 har den fått fungera som stödboende åt cirka 200 förskjutna barn som varit hemlösa och därtill tog den enbart 2009 emot 1200 nödsamtal till sin hjälplinje. Artikeln i Spiegel berättar att den stora merparten av de barn som söker hjälp kommer ifrån familjer som på grund av religiösa skäl inte accepterar homosexualitet.

Det brittiska Paret Johns får ursäkta, men Allotetraploid har synnerligen svårt att känna någon sympati med deras sak. Om man skall anförtros rollen som fosterförälder är det minsta samhället kan kräva att man skall kunna erbjuda barnet en trygg och accepterande miljö. Kristet bibeltrummande är knappast en sådan miljö och fosterbarnet torde redan vara traumatiserat nog. Att ha förlorat eller blivit förskjuten av sina föräldrar en gång torde vara ett sår som är djupt nog. Vi kan därför tryggt säga att vi betackar oss från Johns erbjudande om att strö ytterligare salt i såren. Däremot är de såklart fria att tro och tycka vad de vill, bara de håller sina händer borta från barnen.

Andra bloggares åsikter om religion, kristendom, islam, framkrike, sexualitet, homosexualitet, adoption, mänskliga rättigheter.

Tidningen Dagen har idag en mycket nyanserad artikel om det upptrappade våldet mellan “muslimer” och kopter i Egypten. Artikelns styrka ligger i att den kastar strålkastarljuset på den religiösa fanatismens fula tryne och gör oss uppmärksamma på hur dessa grupper försöker manipulera opinionen. Vad både muslimska och koptiska fanatiker försöker åstadkomma är att provocera den andra till våldshandlingar för att på så sätt uppvigla den tysta massan av trossyskon som troligen alls inte är sympatiskt inställd till deras sak. Logiken är följande: Om jag detonerar en bomb i Malmö city så kommer förhoppningsvis någon malmöbo gripas av hämndbegär och detonera en bomb i min hemstad Lund. Detta kommer i sin tur att få den genomsnittlige lundensaren, som egentligen tyckte mitt tilltag var ett vansinnesdåd, att bli förbittrad på Malmö och någon kanske så förgrymmad att de ställer till med en vedergällning mot vedergällningen. På det sättet kan jag avancera min position genom att igångsätta en våldsspiral som i slutändan främjar mitt politiska mål, ett Lund där man rensat ut alla malmöiter, och där de antimalmöitiska stämningarna är på topp.

Det är denna typ av politiska dramaturgi vi nu ser utspela sig i Egypten och emedan jag i vanliga fall inte är en vän av vare sig religiösa ledare eller det muslimska brödrarskapet så finner man sig som sekulär humanist, sig böjd att följa det bibliska rådet “strid på stridens dag och vila på vilans.” Oavsett vilka långsiktiga mål olika breda religiösa grupper har, för att inte tala om dolda eller dunkla agendor, måste man, såvitt man inte vill göra mer skada än nytta, samarbeta med alla människor av god vilja. Det alldeles oavsett om denna goda vilja bara berör en sakfråga, i detta fall religiöst motiverad terror, och insikten att den goda viljan mycket väl kanske bara är ett efhemeralt fenomen. Och med dessa reservationer återstår bara för undertecknad att utbrista: “Go, muslim brotherhood, go, go, go!”

bloggares åsikter om religion, egypten, kompter, islam, muslimska brödrarskapet

I efterdyningarna av det civila samhällets sammanbrott som inträdd efter Mubaraks fall har religiösa våldsamheter blossat upp i Egypten. Senast brändes en koptisk kyrka ned och de uppretade kopterna började demonstrera varpå en sammandrabbning, med dödlig utgång ägde rum, med vad som verkar ha varit en muslimsk gruppering. Den som följde det egyptiska folkets frihetskamp bör inte ha undgått att det saknats religiösa undertoner och krav på teokratiskt styre. Att religiös fanatism nu blossar upp kanske därför ter sig aningen märkligt. Oväntat är det dock inte. Islamistiska grupper kommer säkert att försöka mobilisera en religiös opposition genom diverse vålds och terrorhandlingar. Målet är såklart att upprätta en islamsk republik och kidnappa vad som från början varit en genuint folklig resning med sekulära motiv. En liknande kupp såg vi i Iran där religiösa ledare efter revolutionen grep tillfället i akt och med våld, demagogi och utrensningsaktioner tillskansade sig den politiska makten, för att grunda en religiös diktatur. Om samma sak kommer att ske i Egypten är såklart ännu en obesvarad fråga, men klart är att vi kommer att få se mer av snarlika konfrontationer som led i den stundande maktkampen. Till skillnad från läget i 70-talets Iran lever de flesta egyptier inte i ett informationsvakuum. Så oddsen är för att det denna gång blir islamisterna som kommer att dra det kortast strået i maktkampen. Men det hindrar såklart inte gamarna från att lystet cirkla över liket.

andra bloggare om religion, egypten, islam, kopter, terror, demokrati, iran

Tidningen Dagen rapporterar idag om hur den kristna kanalen Tv 10 avbröt ett program mitt i sändningen, då teologiskt tveksamt material dök upp. (Kanalen är mer eller mindre en propagandamaskin för Livets Ord.) Tv chefens motiv för att bryta sändningen kan få tala för sig självt:

- Våra tittare får inte tro att vi delar den uppfattningen, då gör vi de förvirrade.

Den attityden är ganska så talande för det religiösa sinnelaget. Tala gärna både mycket och länge om rätt sak men låt för Guds skull inte flocken konfronteras med alternativa tolkningar och världsbilder. Sådant leder bara till förvirring!

Andra bloggare om religion, tv, censur, kanal 10, livets ord

Ärkebiskopsätet i Philadelphia, USA, stängde igår av 21 präster från församlingsarbete. Avstängningarna är en direkt följd av att en Grand Jury (liknande svensk åklagarutredning) lagt fram sin rapport, om totalt 37 misstänkta fall av övergrepp mot barn, förövade av ärkebiskopssätets präster. Somliga präster har lämnat stiftet och andra har av olika skäl redan trätt ur aktiv församlingstjänst, därav enbart 21 fall av direkta avstängningar. Med den statistik jag kunnat tillgå så torde dessa 37 präster utgöra cirka 5% av alla i stiftet verksamma präster. Pedofiler torde därmed utgöra en av de mest talrika minoriteterna inom det katolska prästerskapet.

Andra bloggare om religion, katolska kyrkan. pedofili, usa, philadelphia

Värnamoprästen Håkan Sunnliden är en av de präster i Svenska Kyrkan som valt att avsäga sig vigselrätten, som en direkt följd av Kyrkomötets beslut att tillåta samkönade vigslar.

Till Sunnlidens försvar har nu hans son Jacob trätt in och försökt skingra krutröken från media, genom att framställa farsgubbens tilltag i en bättre dager. Själv får jag en känsla av Déjà vu, då de argument Håkan givit sin son Jacob är exakt desamma som synoden fört fram sedan ordningen med prästinnor infördes i Svenska kyrkan. I sak är det kanske inte så konstigt då konservativ bibelteologi inte omfattar vare sig kvinnor i kaftan eller sodomiter vid altarrunden. Lite märkligare är det dock att en avhandling vid teologiska fakulteten i Göteborg tycker sig kunna spåra den svenskkyrkliga emancipationen av homosexuell samvaro i ända till 1974. Det låter förvisso sensationellt, då SvK brukar vara ganska så sen i vändningarna och beslutet av vigsel av samkönade blev framkrystat, som om hela kyrkomötet lidit av svår förstoppning. Mest låter det som ett stycke akademisk propaganda, för att få SvK att framstå i ett mer behagligt ljus, i världens ögon. Särskilt då avhandlingen tycks mena att båda grupperna inom kyrkan egentligen har samma grundvärdering angående avståndstagandet från polygama relationer men omfamnande av monogami.

En mer svepande analys, men ändock mer kärnfull, skulle annars ge vid handen att de båda grupperna står milsvitt ifrån varandra. Den konservativa består av bibeltrummande svartrockar som gör allt för att marginalisera sig och odla offermentalitet. De progressiva består av tingel-tangel folk som mest av allt är rädda för att säga något substantiellt och då särskilt om det skulle framstå som konservativt. I vilket fall som är det skönt att befinna sig på läktaren och kunna betrakta pajkastningen på behörigt avstånd.

Andra bloggare om Religion, svenska kyrkan, Håkan Sunnliden, Jacob Sunnliden, homoäktenskap, teologi, kyrkpolitik, synoden

En i sig intressant artikel om en medverkande skapelsetroende i SVT’s reality såpa Klass 9A, förorsakade bloggaren Christer Åberg att kläcka ur sig följande:

Nu är inte bara evolutionen en bluff, det är värre än så, det är en lögn från djävulen. [...] Man behöver inte vara speciellt smart för att förstå att Gud har skapat världen och alla djuren efter sina arter! Använder man sitt förstånd och logik så förstår man det.

Analysen kanske inte är knivskarp men den är i vart fall ohämmat rolig. Tyvärr så är väl dess författare blind för denna typ av humor och skrattar inte åt sitt eget skämt. Den medverkande skapelsetroende läraren är dock inte enbart imponerad av gammaltestamentlig biologi. Även inom det område han är satt att undervisa, nämligen matematik, finner han gamla testamentet vare upplysande läsning. Med hänvisning till tredje Mosebok hävdar han att de gamla hebréerna kunde räkna ut cirkelns omkrets.

Att det i tredje Mosebok skulle finnas sådana uppgifter är mer än vad jag känner till. Troligen avser han 1 Konungaboken 7.23 där det framgår att Hebréerna antog att talet Pi var lika med tre. Om det skulle förhållit sig så hade inga cirklar existerat i den verkliga världen, utan enbart äggformade ellipser. Nu är ju Stavros matematiklärare och om man därför kan visa fördrag med hans evolutionsförnekande så finner jag det mer problematiskt med denna förnekelse av matematiska sanningar till förmån för bibelvurm.

Andra bloggare om religion, evolution, stavros louca, kreationism, matematik, klass 9a, svt