SvD har idag en kulturkrönika om religionsdebatten som rasar i den anglosaxiska världen. Frågan man ställer är om samma debatt kan flamma upp i Sverige. Svaret torde vara ett klart nej. Religionens roll i Sverige är perifer, och de religiösa samfundens maktställning är förhållandevis svag. De starka mediala rösterna, våra rikstidningar, de stora tv-kanaler och riksradion är uttalat sekulär. Det finns helt enkelt inga röststarka religiösa motvikter, som kan leverera mediala salvor från bredsidan. Det finns heller inga talrika religiösa gräsrotsorganisationer som kan mobilisera allmänheten till ett försvar för traditionella vidskepelser och bronsåldersmoral. En svensk (eller skandinavisk) debatt måste därför av nödvändighet få en annan prägel än den nu pågående anglosaxiska.

Den Svenska debatten, såsom den hittills förts, har haft en tämligen unik prägel. Den har inte rört sig om sanningsfrågan utan om i vilken grad samhället överhuvudtaget skall tolerera religiöst motiverade handlingar och föreställningar. Frågan var aldrig om intelligent design (ID) var en vetenskaplig teori eller om evolutionsteorin skall accepteras. Frågan var snarare om religiösa världsförklaringar överhuvudtaget skall ges utrymme i en skolmiljö. När homosexualitet har diskuterats har fokus inte legat på den moraliska aspekten, det vill säga är det en etiskt försvarbar livsstil. Snarare har man diskuterat om religiösa sammanslutningar överhuvudtaget skall få uttrycka sin hållning och i sådana fall i vilken omfattning. När, för flera år sedan, den amerikanske predikanten Charles Ndifon, som påstod sig kunna hela cancersjuka, turnerade i Sydsverige väcktes åtal för kvacksalveri. Ingen tog bönhörelse på allvar, frågan handlade istället om religionsfriheten gav utrymme för kvacksalveriverksamhet. Svaret blev ja och förundersökningen lades ned.

Traditionella religioner har låg trovärdighet i Sverige och de betraktas med motsvarande skepsis av svensken i gemen. Naturligtvis florerar andra vidskepelser vilt, men dessa är av det mer privata slaget, och inte organiserade. Folk besöker spådamer, anlitar andeutdrivare, köper vattenvirvlare eller går en kvällskurs i självhealning. Denna nyfikenhet på det övernaturliga saknar dock dogmer. Den är apolitisk och ofta agnostisk. Det är svårt att se att dessa grupper skulle vara intresserade av att försvara traditionella religioner. Den debatt som rimligen kan förs blir således annorlunda.

Själv tycker jag det är sunt att sanningsfrågan inte längre, som på Hedenius tid, står i förgrunden. Den är ett friskhetstecken att vi lämnat primitiva myter bakom oss och istället lägger större tonvikt på toleransfrågan. I vilken omfattning kan och bör man tolererar religiösa yttringar i det offentliga rummet? Den frågan är både het och svår och egentligen betydligt mer intressant och relevant än sanninsgfrågan, som vi på goda grunder kan anse vara avgjord.

För bloggare med ett annat perspektiv på frågan, se här och här.

Andra bloggar om: Religion, kristendom, religionsfrihet, religionsdebatt, intressant