Den tilltagande brutaliseringen i Iran har uppmärksammats mer och mer i media. Senast i raden är DN, som rapporterar om saken här, här och här. Själv har jag haft förmånen att ha Iranska kollegor och höra deras ögonvittnesskildringar av eländet. Så berättade en kvinna att den första synen som mötte henne efter att hon lämnat flygplatsen i Theran var två tonåringar som hade hängts upp i lyckstolpar. De var inte hänga runt nacken, utan runt livet, men runt nacken var ett plakat hängt, där man kunde läsa att de hade kysst varandra. Detta förfärliga brott förtjänade då att man i stekhet sol skulle vara upphängd under ett dygn till allmän beskådan och belackelse. En annan kvinna berättade att man var tvungen att bege sig långt ut på landet om man ville umgås som normalt folk, klä sig snyggt och ta ett glas vin. För nära staden och sedlighetspolisen kunde göra en oanmäld razzia i ens privata bostad. De undersökte då vilken musik man lyssnade på, vilka kläder man bar och vad man drack. En av de mer bisarra berättelserna fick jag höra av en manlig kollega som var barn under kriget mellan Iran och Irak. Hans föräldrar hade fått flytta honom mellan skolor för att han skulle undgå rekryteringarna till militärtjänst och riskera att bli ett nyckelbarn. Inte nyckelbarn i vår mening, utan en levande minröjare, som med en plastnyckel till paradiset om halsen går igenom minfält, för att med sin kropp desarmera personminor. Nyckeln av plast var en symbol för den garanterade platsen i paradiset dessa barnmartyrer ansågs få. Till slut hade situationen blivit alltför farlig och med falsk pass hade man smugglat honom ur landet.

Alla som känner någon Iranier har hört liknande historier och att upprepa dem för inget till sak. Iran är ett land som lider av religiöst vanstyre och iranierna lider under detsamma. Iran är egentligen rikt nog att ha en utvecklad välfärd och bildat nog att ha en modern ekonomi. Inget av detta finns dock därstädes. Tillvaron är beskuren av ignoranta mullor och de saknar brett folkligt stöd. De har dessutom nukleära ambitioner. Jag är ingen militarist och är den förste att erkänna de militära medlens begränsningar, men det är svårt att blunda för vad som alltmer verkar vara en manifest nödvändighet, en intervention i Iran. Iran har under lång tid aktivt stött olika terrororganisationer och är arkitekten bakom hizbollahmilisen i Libanon och styr Hammas i Palestina, vidare har de infiltrerat Irak ända upp till regeringsnivå. Om vi därtill lägger det mänskliga lidande som regimen orsakar så ter sig allt annat än en intervention orimlig. Hur en sådan intervention skall se ut och om den måste ske med vapen är en öppen fråga. Klart är i alla fall att Iran behöver vridas ur islamismens långa klor. Alternativet är en brutaliserad och kärnvapenbestyckad islamistisk stat som har storvulna politiska ambitioner för hela mellanöstern och inget hellre önskar än destabilisera hela västvärlden, dels genom kontroll av oljetillgångar och dels genom att finansiera terrorism. Ur led är tiden och vi är dem som måste vrida den tillrätta.

Andra bloggar om: Religion, Islam, Iran, kärnvapen, Libanon, palestina, mellanöstern, politik, islamism, intressant