Allotetraploid

Gudlösa utgjutelser över guds barn och barnbarn

2007/09/01

Den infantila helighetstanken

Så tuggar Muhammedhunden vidare på sitt fläskben och gröngula fanor sätts i brand. OIC (Organization of the Islamic Conference) har nu ställt sig till raden av protestanter, och i Örebro tågade en tapper liten skara till Nerikes Allehanda och överlämnade en petition med dryga 200 signatärer, ungefär det samma antal som var med i tåget. Regeringen tar dock det hela med ro och ambassaderna höjer säkerheten en aning (DN, SvD, Dagen, Expressen). Vilks har också hunnit bli mordhotad och hålla ett föredrag medan en docka av Reinfeldt blivit bränd på Lahores gator. Islamologen Jan Hjärpe håller dock huvudet kallt och tror, precis som undertecknad, att det nog inte blir så mycket av det hela i slutändan.

Ni minns den där historien om gossen som ropade på vargen? Poängen i historien är i vart fall att om man ropar om fara alltför ofta så blir man till sist inte trodd, när det verkligen är fara och färde. Jag är rädd att muslimerna i Örebro gör just detta. De säger sig vara djupt kränkta och sårade över något som hela västvärlden skakar på huvudet åt. Med sina små protesttåg med listor och sina rop (det får anses för troligt att det är deras) på internationell solidaritet från andra muslimska länder, framstår de som patologiska gnällmajor. En bild av muslimer som hysteriker har legat i luften sedan rabaldret om Jyllandsposten, och den lilla svenska karneval vi nu ser bidrar till att befästa den föreställningen. Ett gott råd till dem vore att välja sina strider med mer omsorg.

Runtom i vårt avlånga land så sker det kränkningar av människor. Jag menar då inte att riktigheten i en persons världsåskådning ifrågasätts och karikeras, utan jag menar verklig och personlig kränkning. Muslimer (särskilt kvinnor) är säkert ofta offer för sådant otyg. Jag har själv sett en kvinna bli spottad i ansiktet på en buss, enbart av det skälet att hon bar huckle. Sådant är verkligt kränkande, och det enda rimliga är att blir grundligt upprörd och indignerad över somliga människors förkärlek för inskränkthet och ohyfs. Något sådant protesterar man dock inte emot i Örebro och Pakistan. Men om man gjort det hade var svensk rodnat av skam, och man hade fått den ursäkt man nu förgäves måste be om.

Det finns något naivt och barnsligt över de protester som nu ägt rum. Barnsligheten och naiviteten är inte menade i någon oskuldsfull mening, utan i en ur moralisk synpunkt högst klandervärd sådan, i synnerhet då vi talar om just vuxna och inte barn. Upprinnelsen till denna prepubertala moralpanik är helighetstanken. Vad är det? Jo, helighetstanken är den att vi anser oss äga inte bara vår egen tanke utan våra medmänniskors tanke om vår tanke. Vi fordrar andras uppskattning och underkastelse får våra ikoner i tron att det är deras brist på beundran som får våra färger att flagna. Vi håller denna tanke så dyrbar att inget får ställas upp emot den (första budet), inget får liknas vid den (andra budet) och ingen får handla emot den (tredje budet). Den är inte bara ställd över missaktning utan också bortom rationella överväganden och förnuftiga invändningar (Job). De tre monoteistiska religionerna bär och när denna tanke vid sitt bröst och låter hela världen speglas i den. I det moderna samhället och i den själsligt mogna människan är dock denna tanke död. Den kvävdes av sig egen rök och försvann som en brand ibland bränder.

Helighetstanken är infantil just därför att den inte förmår skilja på det egna subjektets önskningar och behov och de som andra subjekt hyser. Den kan inte acceptera att någon har avvikande känslor och behov och fordrar därför att varje tecken på avvikelse förkvävs och tystas. Den är oförenlig med demokrati, öppenhet och frihet. Den är antitesen till framgång men är de konserverande krafternas moder.

Så vad ska man då säga till våra dagars protestanter? Utöver det uppenbara, att kränkthenen i sig är en karikatyr, så tror jag att man bör påminna om sensmoralen i historien om gossen som ropade på vargen. En alltför stor myckenhet av ylande om att bli kränkt, riskerar att tömma ordet på innehåll då det verkligen är fara å färde. Näst en muslim säger sig vara kränkt är det inte alltför otroligt att den allmänna reaktionen blir att saken viftas bort som ett utslag av narcissistisk självömkan. Är man verkligen beredd att offra sin egen trovärdighet för en så ringa sak som några streck på ett papper?

Andra bloggar om: Religion, Islam, Pakistan, Larrs Vilks, Nerikes Allehanda, Muhammed, Svenska flaggan, rondellhundar, DN, SvD, intressant, Jan Hjärpe, konst, yttrandefrihet, intressant

11 Kommentarer i “Den infantila helighetstanken”

Prenumerera på detta kommentarfält Comment RSS eller TrackBack URL

Ett mycket viktigt inlägg i debatten som borde upp på riksnivå.
Det är i högsta grad angeläget att inte undfallande backa inför för religionens mörka krafter.
Alla själsligt och intellektuellt mogna människor borde tydligare hävda rätten till fri konst, fri debatt och ocensurerad religionskritik.

Det är av yttersta vikt att vi värnar våra demokratiska fri och rättigheter och tar tydligt avstånd från primitiva religioners dogmer och inte återger dem makten att styra den fria tanken,konsten och det fria ordet.
Låt oss istället med klara och tydliga argument okuvade fortsätta ifrågasätta den blinda trons högljudda och bakåtsträvande representanter.
Låt oss med all önskvärd tydlighet klargöra för dem som inte ännu förstått det, att det i ett modernt demokratisk och fritt samhälle faktiskt förhåller sig så att all religiös tro och religiösa dogmer hör hemma inom den personliga sfären inte politikens!!!

Chrille skrev 07/09/01 klockan 11:52

Väl sagt. Vill dock säga att jag ser två abstraktioner av helighetstanken. Den du belyser, som kan kallas den “praktiserade” formen och som verkligen framstår som infantil. Sedan har vi helighetstanken i formen av ett konkret verktyg för vem än som gynnas av dess effekter, t.ex. religösa ledare och auktoriteter. I den aspekten är helighetstanken snarare ett sofistikerat maktinstrument, användbart till just det som omnämns; isolering, konservering, intolerans, spridning o.s.v. Som sådant är helighetstanken, och dess bakomliggande idé, så pass rationell och genomtänkt att den nog inte bör underskattas.

CJ skrev 07/09/01 klockan 13:38

Mycket bra inlägg. Stående ovationer!

Felicia Gilljam skrev 07/09/01 klockan 13:55

Självklart ska vi offentligt ifrågasätta “det heliga”, men i umgänget med enskilda individer ta hänsyn till vad de håller heligt.
En sak som jag grubblat på är varför ingen frågar demonstranterna i Örebro varför de absolut vill plåga sina trosfränder i Iran och Pakistan. De länderna hör knappast till Nerikes Allehandas normala spridningsområde, så de måste ju ha “informerat” den muslimska världen.
De säger att de blir så kränkta att de mår fysiskt illa, varför skyddar de då inte andra muslimer?
Hyckleri kallar jag det!

Ulla Marianne skrev 07/09/01 klockan 14:29

Jag skjuter salut!

Anino skrev 07/09/02 klockan 00:32

Väldigt bra formulerat om heligheten!

Önskar att det funnits möjlighet att läsa ovanstående text Allotetraploid medan jag försökte diskutera bla hädelse på:

http://www.kristdemokraten.com/ehrenberg/comment_list.asp?Article_Id=25817

Gote skrev 07/09/02 klockan 09:58

Gote
Det är fritt fram att länka till texten.

Allotetraploid skrev 07/09/02 klockan 15:37

OK, gör en länkning.
Mvh Gote

Gote skrev 07/09/02 klockan 15:48

Verkar vara vajsing på kristdemokratens inläggsfunktion (om jag nu inte blivit spärrad på ngt sätt, eller om gud spärrar länkar som leder till din blogg…).

Skall försöka igen senare.

Gote

Gote skrev 07/09/02 klockan 16:01

Du skriver: “I det moderna samhället och i den själsligt mogna människan är dock denna tanke död.”

Är den verkligen det? Jag menar, idag blåser ju det teologiska upp, och mediernas behov av alternativa tolkningar är ju skriande.

Jag tror att helighetstanken har blivit förpassad utanför samhället på grund av Hedenius och Tingsten, som drog riktlinjerna på 1950-talet och som utbildningsväsendet – högt som lågt – har accepterat som dogm. Deras tankegångar har inget stort värde i akademiska kretsar, men är objektiva i den sociala praktiken.

Bara för att helighetstanken inte är trovärdig i den svenska sociala praktiken så tror jag det skadar demokratin. Att utesluta människors former av tillbedjan och göra likt Daniels konspirerande ovänner är ju lågt.

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman har ju tillrättavisat Lars Vilks, en gång professor i konstteori, vilket visar att tanken fortfarande existerar – även om traditionen att inte uttrycka den är stigmatiserad.

Du är bara en av dem som vill hålla fast vid denna tradition, så märkvärdigheten i dina tankegångar är redan sponsrade av i princip alla institutioner som förvaltar det svenska kulturarvet, vilket knappast gör dig till subjekt med tro, utan ett objekt som kräver att bli trodd.

I religionen är det klassificerat som högmod.

Peter Soilander skrev 07/09/10 klockan 12:41

Jag har aldrig sagt att teologin (andlighet tror jag du menar) är död, bara att helighetstanken såsom definierad ovan är död. Liedmans protest rörde ju inte heller det heliga utan det sekulära, nämligen maktförhållanden och underordningsperspektiv. Det rörde sig om en ohelighet som bannade en annan ohelighet alltmedan gud förblev död.
Att jag hör till mängden sticker jag heller inte under stolen med utan det är ju lite av min poäng. Heligheten saknar helt enkelt folkligt stöd och därför är en andlig diskurs i samhällsfrågor otänkbar i vårt samhälle. Som barn av min tid och en i mängden bryr jag mig heller inte om hur religionen drar kvadraten ur en cirkel. Det känns helt enkelt ovidkommande.

Allotetraploid skrev 07/09/10 klockan 20:13