Så tuggar Muhammedhunden vidare på sitt fläskben och gröngula fanor sätts i brand. OIC (Organization of the Islamic Conference) har nu ställt sig till raden av protestanter, och i Örebro tågade en tapper liten skara till Nerikes Allehanda och överlämnade en petition med dryga 200 signatärer, ungefär det samma antal som var med i tåget. Regeringen tar dock det hela med ro och ambassaderna höjer säkerheten en aning (DN, SvD, Dagen, Expressen). Vilks har också hunnit bli mordhotad och hålla ett föredrag medan en docka av Reinfeldt blivit bränd på Lahores gator. Islamologen Jan Hjärpe håller dock huvudet kallt och tror, precis som undertecknad, att det nog inte blir så mycket av det hela i slutändan.

Ni minns den där historien om gossen som ropade på vargen? Poängen i historien är i vart fall att om man ropar om fara alltför ofta så blir man till sist inte trodd, när det verkligen är fara och färde. Jag är rädd att muslimerna i Örebro gör just detta. De säger sig vara djupt kränkta och sårade över något som hela västvärlden skakar på huvudet åt. Med sina små protesttåg med listor och sina rop (det får anses för troligt att det är deras) på internationell solidaritet från andra muslimska länder, framstår de som patologiska gnällmajor. En bild av muslimer som hysteriker har legat i luften sedan rabaldret om Jyllandsposten, och den lilla svenska karneval vi nu ser bidrar till att befästa den föreställningen. Ett gott råd till dem vore att välja sina strider med mer omsorg.

Runtom i vårt avlånga land så sker det kränkningar av människor. Jag menar då inte att riktigheten i en persons världsåskådning ifrågasätts och karikeras, utan jag menar verklig och personlig kränkning. Muslimer (särskilt kvinnor) är säkert ofta offer för sådant otyg. Jag har själv sett en kvinna bli spottad i ansiktet på en buss, enbart av det skälet att hon bar huckle. Sådant är verkligt kränkande, och det enda rimliga är att blir grundligt upprörd och indignerad över somliga människors förkärlek för inskränkthet och ohyfs. Något sådant protesterar man dock inte emot i Örebro och Pakistan. Men om man gjort det hade var svensk rodnat av skam, och man hade fått den ursäkt man nu förgäves måste be om.

Det finns något naivt och barnsligt över de protester som nu ägt rum. Barnsligheten och naiviteten är inte menade i någon oskuldsfull mening, utan i en ur moralisk synpunkt högst klandervärd sådan, i synnerhet då vi talar om just vuxna och inte barn. Upprinnelsen till denna prepubertala moralpanik är helighetstanken. Vad är det? Jo, helighetstanken är den att vi anser oss äga inte bara vår egen tanke utan våra medmänniskors tanke om vår tanke. Vi fordrar andras uppskattning och underkastelse får våra ikoner i tron att det är deras brist på beundran som får våra färger att flagna. Vi håller denna tanke så dyrbar att inget får ställas upp emot den (första budet), inget får liknas vid den (andra budet) och ingen får handla emot den (tredje budet). Den är inte bara ställd över missaktning utan också bortom rationella överväganden och förnuftiga invändningar (Job). De tre monoteistiska religionerna bär och när denna tanke vid sitt bröst och låter hela världen speglas i den. I det moderna samhället och i den själsligt mogna människan är dock denna tanke död. Den kvävdes av sig egen rök och försvann som en brand ibland bränder.

Helighetstanken är infantil just därför att den inte förmår skilja på det egna subjektets önskningar och behov och de som andra subjekt hyser. Den kan inte acceptera att någon har avvikande känslor och behov och fordrar därför att varje tecken på avvikelse förkvävs och tystas. Den är oförenlig med demokrati, öppenhet och frihet. Den är antitesen till framgång men är de konserverande krafternas moder.

Så vad ska man då säga till våra dagars protestanter? Utöver det uppenbara, att kränkthenen i sig är en karikatyr, så tror jag att man bör påminna om sensmoralen i historien om gossen som ropade på vargen. En alltför stor myckenhet av ylande om att bli kränkt, riskerar att tömma ordet på innehåll då det verkligen är fara å färde. Näst en muslim säger sig vara kränkt är det inte alltför otroligt att den allmänna reaktionen blir att saken viftas bort som ett utslag av narcissistisk självömkan. Är man verkligen beredd att offra sin egen trovärdighet för en så ringa sak som några streck på ett papper?

Andra bloggar om: Religion, Islam, Pakistan, Larrs Vilks, Nerikes Allehanda, Muhammed, Svenska flaggan, rondellhundar, DN, SvD, intressant, Jan Hjärpe, konst, yttrandefrihet, intressant