Intensifier bloggar vidare om humanism, vetenskap och rationalitet. Han reser en förvisso angelägen, men i sammanhanget något upp-och-ned-vänd farhåga. Intensifier frågar sig varför man från humanistisk sida bara kritiserar religionen och inte också vetenskapen, då även denna kan vara irrationell och begå misstag. Han syns vara orolig för vad en vetenskapskult skulle kunna frambringa för ett moraliskt monstrum. Såvitt jag förstått honom rätt kan jag besvara en sådan farhåga både kort och uttömmande.
Vetenskapen, i kontemporärt humanistiskt språkbruk, är något annat än en sociologisk företeelse eller summan av de enskilda vetenskapsmännen. Vetenskapen är istället ett metodologiskt ideal, och som ideal en norm, ett värdeomdöme. Vetenskapen är alltså inte källan till humanistisk moral, utan ett utflöde ur den humanistiska moralen. Hedenius formulerade för snart sextio år sedan uttrycket “den intellektuella hederlighetens moral”. Vad han ville säga var att han omöjligt ville anta som trosats sådant han inte kunde anföra förnuftiga skäl till att tro. Människan bör alltså vara sann mot vad logik och observation leder henne till att anta. En sådan maxim får till följd att vetenskapligt förvärvad kunskap är den enda kunskap som är moraliskt försvarbar. Moralen som sådan är naturligtvis inte baserad på vetenskap. Ett “är” är inte ett “bör” som vi alla vet. Det faktum att något är si eller så, eller att något kan göras, ger inte vid handen att det bör förbli så eller att det skall göras.
Den praktiska moralen, alltså de grundläggande värden som vi omsätter i föreskrifter och påbud, skall dock vara grundade i ett vetande som är förenligt med den intellektuella hederlighetens moral. Med det menar humanisten att ett påbud inte kan härledas ur antaganden om vad en gudomlig vilja sägs påbjuda; ur logiskt ohållbara resonemang eller genom falska antaganden om påbuds effekt. Humanismens grundläggande moraliska värden, alltså de värden man försöker omsätta i en praktisk moral, är däremot inte härledda vare sig vetenskapligt eller logiskt utan har sin grund i den grundläggande livshållning som humanismen representerar. Det är denna livshållning som dikterar hur man skall förfara med vetenskapligt förvärvad kunskap och vilka rationella resonemang som är bjudande respektive motbjudande. Ur detta perspektiv är humanismen fullt kapabel att kritisera både vetenskapsmännen och vetenskapssamhället då det gör sig påkallat.
Andra bloggar om: religion, vetenskap, humanism, ateism, moral, filosofi, etik, intressant
Detta är allotetraploid. Teolog med evolutionära fantasier och siktet ställt på psykologiska studier. Humanist och militant ateist. 
