Bloggaren A Catholic Renewal ställde för en tid sedan ett antal frågor/påståenden till mig som hittills blivit obesvarade. Jag valde då att inte svara på dem därför att de spretar åt så olika håll och ett svar blir ju därefter också tämligen oformligt. Men om du inte har något emot att hoppa från tuva till tuva så kommer här fyra olika svar på fyra olika frågor.

^{“Mystiker tycks begripa mer än andra om Gud. För dem går det ’ologiska’ ihop.”}

Vad Renewal menar syns vara att otroende enkelt uttryckt är förståndshandikappade. Termen är ingen överdrift då det faktiskt måste röra sig om en regelmässig oförmåga att tänka klart, fullt analog med oförmågan hos en sämre begåvad att fatta abstrakta begrepp och principer. Mystiker å andra sidan är bättre intellektuellt bemedlade och ser fullt och klart vad andra är oförmögna att se.

Det kunde möjligen förhålla sig på det viset. Föreställningen är inte självmotsägande och därmed passerar den en logisk prövning. Men finns det några indicier utöver själva påståendet att det förhåller sig så? Någon vi annars benämner för galning för att denne tror sig vara Peter den Store skulle ju mycket väl kunna vara Peter den Store och alla vi andra bara obegåvade. Obegåvade i den meningen att vi inte kan genomskåda tidens slöja och se kontinuiteten i person. Denna för oss andra översinnliga förmåga måste såklart vara radikalt icke-åskådlig och vi är därför i evighet dömda att missta gengående historiska storheter för galningar eller simpla bedragare. Denna möjlighet kan vi alltså ponera och det med samma rätt som Renewal ponerar mystikernas translogiska gudaskådande.

Är någon av dessa båda möjligheter tillräcklig grund för att ompröva vår tidigare hållning att ologisk av nödvändighet är detsamma som osann? Nej, naturligtvis inte! För varje påstående som rationellt kan bevisas går det alltid att åberopa en translogisk sanning som övertrumfar allt. Då detta kan göras för vart påstående innebär det att allt meningsutbyte faller samman i en meningslös dagiskonversation av följande typ

- Nähä!

- Joho!

- Nähä tio gånger mer!

- Joho tio gånger mer än vad du än säger!

- Spegelvänt!

- Spegelvänt dubbelt så mycket… etc etc etc etc

Mystikernas överlogiska logik faller ju på eget grepp då den inte går att resonera kring och om den accepteras så gör den det i strid med både förstånd och vetande. Det är därmed omöjligt att göra reda för varför man skall välja exempelvis den katolska framför den muhammedanska mystiken eller för den delen varför man inte skall tro första bästa man (eller kvinna!) som säger sig vara Peter den Store. Det enda skäl till att man väljer den ena framför den andra är en svår släng av sektsjukan, vilken får en att acceptera en form av nonsens av ett nonsensskäl som anses vist och klokt men förkasta all annan form av nonsens som motiveras med samma nonsensskäl men då anse det för nonsens.

^{” Verkligheten finns bortom orden och kan inte omfattas av ord.”}

Det är klart att verkligheten inte består av ord. Ord är etiketter på mentala representationer av ting som kommer till människan via sinnevärlden. Det är därför ord i sig själva inte förmår bevisa något om den yttre världen vilken måste undersökas med ett samvetsgrant och kritiskt öga. Då människor inte kan se gud och ännu mindre hans osynliga egenskaper är alla ord om dessa inget annat än ord. Ord bortom verkligheten är just ord, tomma ord, meningslösa ord, trosord, trosmos, overkliga.

Lika lite som bara ord kan avfärda existensen av ett andeväsen kan bara ord frambringa existensen av ett sådant. Att skylla det ologiska i trosföreställningen på otillräckligheter i språket leder ingenstans så länge man bara har språket att peka på. Den dagen någon visar mig en treenig gud skall jag tro på densamme och då skall vi säkert också finna ord som på ett riktigt sätt beskriver vad vi menar. Just det att språket inte kan böjas så att ordet treenig kan existera utan motsättning beror ju på att ingen människa har en erfarenhet som korresponderar med ordet treenig. För alla ting inom vår erfarenhetssfär finns det klara och motsägelsefria ord just därför att vår erfarenhet i sig är motsägelsefri. Om vi enbart rör oss med ord så uppstår dock motsättningar mellan begreppen därför att begreppen i sig är oförenliga och vi saknar den nödvändiga erfarenheten som skulle producera ett motsägelsefritt begrepp.

^{” Jag tror framtidens forskare kommer att överraskas rejält över en del upptäckter om den mänskliga hjärnan och dess (inte minst andliga) kapacitet…. Sånt som avfärdas idag kommer förmodligen att vara självklarheter”}

Kommer vetenskapen att finna gud? Om guds existens någonsin skall få någon som helst trovärdighet så är det klart att det är den vetenskapliga metoden och inte teologiskt trixande som kommer att leverera de avgörande fakta. Fast då det idag inte finns något som tyder på att några sådana bevis är inom räckhåll eller ens dimmigt skönjbara förblir detta en trossats, lika ogrundad som jungfrufödseln eller Kristi återkomst. Men ett hopp kan det gott vara, alla är ju fria att hoppas på något.

^{“Om det inte finns en Gud – varför sker det då så många mirakel, och varför blir människor bönhörda? Och varför “funkar” de andliga gåvorna, som det står om i Paulus brev?”}

Det finns i historisk tid inte ett enda allmänt accepterat mirakel. När man granskat dem visar de sig i värsta fall vara rena lögner och i bästa fall enkla missförstånd. Jag har skrivit ett längre stycke om just helandemirakel här. Själva ordet i sig är också något oklart då folk verkar mena lite olika saker då de säger sig ha varit med om ett. Är bönhörelse ett mirakel? I sådana fall för vilka böner?

För flera år sedan blev det ett väldigt rabalder i pressen sedan en kvinna i Karlshamn hävdade att hon fått synen tillbaka sedan Runar Sörgard bett för henne. Till slut fick hennes läkare nog och bröt tystnadsplikten. Kvinnan hade opererats för starr och det fanns inte det minsta mirakulösa över hennes tilltagande synförmåga, tvärt om, den var helt i linje med väntat utfall av operationen. Kvinnan själv vidhöll dock att det var ett mirakel och att bönhörelse ägt rum. Var detta ett mirakel? Om jag knäpper mina händer och ber att lyset skall gå på då jag slår på strömbrytaren och det sedan gör det, är det ett mirakel? Om en soldat knäpper sina händer och ber att han skall överleva drabbningen och sedan gör det, är det då ett mirakel? Om en annan soldat knäpper sina händer och ber att han skall nedlägga samme soldat och sedan gör det, är det då ett mirakel? Det hade alltså varit ett mirakel oavsett utgång? Om jag ber om bättre ekonomi och 10 år senare får ett bättre avlönat jobb, är det då ett mirakel, eller måste det ske samma timma som jag ber, eller inom en vecka, en månad ett år?

Varje gång jag själv valt att följa upp påstådda mirakel har de försvunnit upp i tomma intet. Även i pingstkretsar är man medveten om att antalet ”bönhörelser” är överdrivet, men med hur mycket är man inte direkt villig att säga. Jag har själv fått det medgivandet från en predikant i Livets Ord då jag pressade honom på några uppenbara falsarier. Min egen erfarenhet är att antalet bönhörelser som inte förklaras bättre eller minst lika bra med slupfaktorn är noll. Det är också det resultat forskare och undersökande journalister brukar komma fram till då kikar bakom fasaden. Men om du eller någon annan har bevis (som går att kontrollera!!!) så välkommen att presentera dem.

Det finns betydligt mer att säga om mirakel, framför allt vad gäller hur man verifierar dem och huruvida de överhuvudtaget, om de nu existerade, skulle kunna fungera som bevis för den ena eller andra gudomens existens. Men vi sätter punkt här.

Andra bloggar om: religion, kristendom, under, mirakel, filosofi, epistemologi, ateism, humanismintressant