I DN skriver PC Jersild om det ökande artantalet näckrosor i den apologetiska ankdamen. Hans systematik av den apologetiska floran är dock inte helt riktig. Då Jersild skriver att det var först under 1900-talets sista decennier som teologer utvecklats till ett brödraskap för postmodernism och tvivelaktig uttolkning av kvantmekanik, förbiser han att detta redan var ett väsentligt inslag i kritiken mot Hedenius i slutet av 1940-talet. Då var det professor Gunnar Beskow som under rubriken ”Mardröm i neonljus” anklagade Hedenius för adertonhundratalstänkande, och menade att ljusets partikel och vågkaraktär genom att (enligt honom) stå i logiskt motsatsförhållande till varandra, visat sig upphäva identitetslagen ”i den materiella verklighetens kärna” .[1] Grunddragen i Beskows kritik är dock äldre än kvantfysiken, och går tillbaka till upplysningstiden där teologer som Friedrich Schleiermacher (1768-1834), i försök att rädda religionen undan en naturvetenskap på frammarsch, sökte muta in ett område för religionen som är förlagt bortom alla rationalitetskrav, och istället grundat i det subjektiva trosmedvetandet. Detta Humpty Dumpty förhållningssätt till verklighet och sanning som flera moderna teologer (inte minst svenska kyrkans biskopskollegium) gjort sig till varma anhängare av är således ingen ny plantering i obskyritanismens trädgårdsland.

Alla teologer är dock inte anhängare av denna apologetiska inriktning. Somliga försvarar fortfarande den kristna trosläran som en konventionell empirisk sanning och andra lägger sig mitt emellan de fanatiskt bokstavstrogna apologeterna (som William Lane Craig) och de rent Humpty Dumpty betoande (som Allister Mcgrath). Till denna mellankategori hör Richard Swinburne som Jersild tillägnar sin artikel. Någon större originalitet besitter dock inte denne tänkare och utöver de skäl Jersild själv anger till att inte ta honom på allvar berättar Nonicoclolasos om ytterligare ett skäl till att misstro honom; karlen är nämligen fullständigt inkompetent – eller ännu värre! – direkt medvetet vilseledande (och klantig på att dölja det) när det kommer till att hantera den begreppsapparat som han använder för att argumentera för sin sak.

Läs även andra bloggares åsikter om Religion, Gud, ondska, P C Jersild, teodicéproblemet, Gudsbevis, intressant