Apologetik är oftast enbart ett virrvarr av verbal virtuositet och sällan skymtar där fram några riktigt ärliga svar. Dock, nu i väntan på vår Herres signade födelsedagskallas så har en vis man anträtt den apologetiska scenen. Mannen i fråga är Mikael Bedrup som på sin blogg låter deklarera att han är trött på humanisterna. Det mesta herr Bedrup skriver är förvisso en plikttrogen uppräkning av de apologetiska standardargumenten såsom:
1) ateister kan inget om bibeln
2) vetenskap och tro står inte i motsättning till varandra
3) ateister har hittat på mycket djävelskap
Men så glimmar det en stråle av förunderligt ljus och förlåten rämnar och blottar det allra heligaste. Bedrup anger nämligen den verkliga grundvalen för sin egen tro

”Tänker inte längre försvara mig för min kristna tro, då den bevisligen har gett mig så mycket och räddat mig, det beviset bör räcka, eftersom inget annat tidigare gjorde det. ”

Tänk om alla fromma kunde vara lika uppriktiga nu i juletid! Trons grundval, dessa alfa och omega, är inget annat än ett personligt gillande av ett trossystem och en trosgemenskap. Några tröstande ord och uppbyggliga tankar som man vävt sitt livs tapet kring och som man inte vill mista. Det må vara en intellektuell kapitulation att medge det men likväl är det ett bärande argument till varför man tror som man tror, således; Jag vill det och därför är det! Sannerligen fler än Jahve är mäktiga ett creatio ex nihilo!

Andra bloggares åsikter om Mikael Bedrup, Religion, Kristendom, Apologetik, Humanism,Intressant